DancingFairyFairy

varför är det så att jag känner mej trött men vill ändå inte gå och lägga mej? jag vettefan varför det har blivit så men här sitter jag nu, aptrött och vill ändå inte sova.
sova som är så skönt tänker ni nu och det tänker jag med men tääänk om jag missar något? och vad skulle det vara säger ni nu. jaaa, det vet jag inte men jag vet att varje gång jag lagt mej och somnat så hårt att jag inte hör någonting annat och är helt omöjlig att väcka så får jag ett fint sms eller ett samtal och sen vaknar jag med lite ågren över att jag missat ett kul tillfälle.
men kommer inte kul tillfällen dagtid då?
mjoo, det gör det väl men det kommer mer spännande tillfällen på nätterna. fan, det lät lite slampigt men det var inte så jag menade.
jag minns när jag var liten och hade tider att vara hemma på eller sova på. då var det spännande att vara uppe längre, fast lite i smyg så inte någon skulle märka (mamma, pappa, farmor).
jag kommer ihåg sommaren 94, det var fotbolls-vm och hela sverige stod i brand. det var sommaren innan jag skulle fylla 13 år och jag sov över hos min bästis jenny rätt ofta.
vi smög ut på nätterna, hittade på bus och allt var lite spännande (för att inte säga "farligt", så farligt som det kan bli i sävast).
jag vet inte varför jag minns det här så starkt men det är nog för att jag kände en sån frihet just den här kvällen. vi hade varit hos a-j och kollat fotboll till sent och sen skulle jag och jenny gå hem till henne och solen hade inte riktigt kommit upp ännu. klockan var väl kring 2 och det var lite disigt ute.
man såg att det skulle bli en vacker dag. vi hade på oss jeansshorts och t-shirts men frös inte för det. det var ljust och fåglarna kvittrade i träden runt omkring oss, det luktade syrén och daggvått gräs och det var alldeles vindstilla.
vi gick i sakta mak och pratade om killar (henke larsson (jag) och martin dahlin (jenny)) och fotboll och allt var bara så underbart.
tänk, där gick vi mitt i natten medans alla andra sov och vi gjorde vad vi ville. vi kände oss vuxna och nöjda med hela tillvaron.
så hade jag aldrig känt innan. det var en helt ny känsla jag upplevde den natten för snart 17 år sen.

om det var dagtid och folk varit ute och vakna och bilar hörts från vägen bortanför villakvarteren, hade jag någonsin kunnat känna samma sak? nej bara på natten, det är något så fint med natten.
hade jag kunnat hade jag varit vaken dygent runt.
så hade jag kunnat jobba dagtid och vara vaken och känna mej fri på natten. ibland när jag inte kan sova sätter jag mej på min balkong och tittar in i skogen utanför.
kollar om det är någon/något där. mina gårdsharar, nån katt, en uteliggare kanske. jag vet inte vad jag förväntar mej se men jag vill så gärna se något någon gång.
skulle aldrig hända dagtid. bara för att det är förväntat att se något då. men inte på natten. allt är lite oberäkneligt på natten och det älskar jag. natt och mörker.
jag har väldigt få gånger känt mej rädd i mörker/för mörker. kanske när jag var liten men inte som vuxen.
"men tänk om det är någon där i mörkret som gömmer sej?" 
jaha, men då har ju jag minst lika bra förutsättningar för att gömma mej jag med? eller? nej folks irrationella rädsla för mörker är obegriplig för mej.

hur kom jag inte på det här nu då?

joo, just det. jag vill inte sova för jag kanske missar något. jag missar min känsla av frihet helt enkelt.