DancingFairyFairy

idag har varit en dålig dag. väldigt dålig dag. usch, inte mer av dom tack.
jag kom till jobbet, tappade det lite och ställde mej sen i köket och försökte tänka på annat. det gick sådär.
när folk är snälla blir det bara jobbigare.
så jag har hållt mej på min kant.
sen kom mitt lilla hjärtegrym till jobbet. han får mej alltid på bra humör, alltid.
jag förstår inte hur jag ska klara mej utan honom nu faktiskt. mitt lilla hjärta.
det är så lustigt hur det kan vara ibland.
när han börjde hos oss var han liten och blyg, sa ingenting och han var deffinitivt ingen man märkte av. sen gick det ett år och han syntes mer och mer och pratade faktiskt med folk. men kanske mest med mej och mitt andra hjärtegryn.
sen bara rullade det på, han blev någon man började bry sej om och han i sin tur tydde sej mer och mer till mej och sen växte han fast.
nu är han absolut mitt nummer ett på jobbet.
den man vill ska trivas bäst, få jobba mest och hjälpa när det känns tungt.
det bästa av allt är att han inte är tyst om hur han känner. han kallar mej gullet inför alla andra och är inte rädd för att vara en mjukis, han kramas med mej när han känner för det och han har en känsla för när man verkligen behöver det. 
han sitter hellre hemma med sin flickvän än är ute och super. hans lillasyster kallar han för farfar, men bryr han sej? nej, han är en bra farfar säger han.
som nu ikväll, han skulle till sin farmor och hälsa på. bara en sån sak.
han sa idag att han oroat sej så mycket för mej sista tiden, för vad ska det bli av mej nu när jag går ut i arbetslöshet?! kommer jag klara mej?! "ja, självklart" sa jag, tuff som jag är, "jag klarar mej alltid". och det är lite så jag känner.
men han hade verkligen grubblat på detta, för hade han varit jag hade han varit väldigt nervös och skakis sa han. visst är det rart?
så förstår ni att jag mjuknar när han finns i min närhet? förstår ni att man inte kan ha en dålig dag med honom runt sej? förstår ni hur mycket jag kommer sakna honom!? han tar fram mjuka jenny, jenny som ingen känner eller har sett.
för hon kommer sällan eller aldrig fram, jag visar inte känslor öppet, jag säger inte till folk att jag tycker om dom. jag gör inte sånt. förutom när det kommer till han, mitt lilla gryn!
fan, finns det ens såna gulliga och rara killar kvar? dom är iaf sällsynta exemplar och kanske är det därför jag vill att han alltid ska vara sån - en mjukis, som inte är rädd för att visa känslor, som kramas när han vill och aldrig någonsin blir förstörd av grupptryck eller andra påfrestningar man går igenom när man är ung.
för ung är han verkligen. vi skrattade åt det idag - när jag var 20 var han 10, när jag var 18 var han 8. det är galet om nått! att man kan finna så mycket likheter och trygghet i någon som det skiljer så mycket med i ålder.
men är det nått jag inte lider av nått mer, som föll bort efter mina första månader på donken så är det fan åldersrasism.
dom små liven är inte så annorlunda från oss lite äldre. faktiskt har dom mycket klokt att säga och dom har nog lika mycket nytta av mej som jag har av dom. med dom behåller jag mitt vett och sans och med mej får dom diskutera sånt som känns jobbigt att prata med sina jämngamla vänner om. så vi har ett utbyte av tjänster när vi träffas och herregud vad jag kommer sakna det!